FÄRGYTAN SPRICKER OCH REPARERAS – SPÅR UPPSTÅR
”Jag använder tejp och armeringsnät”
Ibland, stannar spåren kvar.
Processen ger uttrycket, meningen finns i själva händelsen.
”Tavlan ger själv något.”
(Martin Svansjö, om det måleri han visade 19 augusti 2009 på Rögle Konsthall)
Klusterartade, skenbara batikmålningar, i vilka tejpbitar och uppsplittringar av formelementen verkade vara det centrala i hela endagsutställningen. Batiken blev dock skenbar. Vid närmare betraktande och efter ett samtal med konstnären uppenbarade sig faktumet att detta gällde måleri med en precision och tydlighet, Processkonst – får jag reda på.
Brunchen på Rögle konsthall sista söndagen i augusti månad innehöll rockoperaföreställningen När Sven blev lämnad ensam, av Stina Sturesson och Martin Karlqvist samt en endagsutställning av Martin Svansjö.
Vissa målare i historien låter var och en besvara de stora frågorna. Med klusterartade upprepningar, rik användning av tomma ytor (också de skenbara) kan jag uppleva detta som en floating tank, en plats för tankarna att få vila i.
Den kreativitet som står att finna i Martin Svansjös bildvärld kan lätt uppfattas som en möjlighet till andning, till behövlig paus.
Om man vill så kan den dock föra tankarna till motsatsen – närvaro av egen mental verksamhet.
Det fanns någonting bakom det slumpvisa.
Står vi inför batikfärgade tyger och färdiga mönster?
Är i själva verket varje form noggrant framtagen under medveten avvägning?
I denna konst har grunderingen, gjord på harlim och krita, samt andra traditionstyngda material som blyerts och bläck, särskilt utrymme.
Bitar av duken har förblivit omålade.
Därefter växer olika mönsterbildningar fram.
Gränserna är viktiga, varför ramar som innesluter kompositionerna är en betydelsefull faktor.
”Ett flintaföremål samsades exempelvis med en nutida plastleksak”
I Rögle fanns även tredimensionella assemblage vilka hade sammansatts av radikalt olikartade artefakter. Ett flintaföremål samsades exempelvis med en nutida plastleksak. Summan av dem är egentligen inte konstigare än att plast och flinta är ”två sidor av samma mynt”. I vår tid ersätts flintan av plasten.
Materialen är av betydelse för denne målare, texturerna och det uttryck som varje material ger, tas tillvara.
Ett klarsynt, spännande överraskningsmoment uppstår i en tid då konstvärlden blivit institutionaliserad och skapat sina egna, färdiga regler. Men det är också naivt och lekfullt, ytorna är bearbetade i en målarprocess, som är en målsättning i sig.
Text: Magnus Sjöbleke
Foto: Gertrud Alfredsson och Magnus Sjöbleke
Tecknare fick teckna på sina porträtt. Porträttserien refricater visas nu på Arbetets museum.
Christer Järeslätt, frilansfotograf i Malmö, var på reportageresa i Friedrichshain i Berlin. Efter intervjun och formellt arbete blev det ett besök på baren Kulturzentrum.
Christer plockar oväntat fram en storformats Polaroid bälgkamera och vad som därefter hände har resulterat i utställningen Refricater som nu visas på Arbetets museum i Norrköping.
- Inget är datagjort, säger Christer, som är av den gamla skolan.
Han använder gärna gamla kameror och arbetar traditionellt med mörkrumsarbete i sitt konstnärliga arbete och lägger pressfotografin åt sidan.
”Många av de yngre tecknarna var mycket nervösa”.
- Det går ju inte att ändra eller sudda, utvecklar Christer Järeslätt som jag träffar i lägenheten i Malmö, där han bor med hustrun Åsa, två barn och en katt. Passande nog sker även vårt möte en regning oktoberkväll, som den spännande kvällen i Berlin då upptrappningen av det stora arbetet inleddes.
Reportaget gällde svenskar som hade funnit en tillflyktsort i Berlin. Vid denna tid fanns i forna Östberlin ett bostadsöverskott som en effekt av tiden då berlinmuren föll. Ur ekonomisk synvinkel fanns även fördelar när det gällde att klara sig för dessa kulturarbetare.
Serietecknarna Max Andersson och Lars Sjunnesson stod först på listan i reportageserien. Christer tar vid detta tillfälle några snabba miljöfoton av Lars Sjunnesson och max Andersson. Därefter uppmanas serietecknarna att med hjälp av ett vasst verktyg rista bilder direkt i det negativ, vilket direkt kan tas loss ur kamerans bakstycke.
Christer är van vid hanteringen men övriga personer tappar koncepten vilket snart övergår i uppsluppenhet. Den regniga kvällen i Östberlin, såg med andra ord utställningen Refricater dagens ljus.
Resultatet av den nyck, vilken i själva verket var planerad sedan länge av Christer har tidigare visats på Galleri Lilith Waltenberg och på galleri Tres hombres på Hotell Tylösand. Sistnämnda galleri har tidigare visat fotografier av Järeslätt, liksom det närbelägna Länsmuseet Halmstad.
Boken Refricater med texter av Lilith Walthenberg och av Carl Johan De Geer gavs ut i samband med projektet, på bokförlaget Sanatorium. Boken är en fin översikt av många av de tecknare som blivit porträtterade.
Ganska snart utvecklades negativristningarna med ett tusch som lades på negativen. de senare har det Amerikanska måttet 4 x 5 tum, vilket kan översättas till 10 x 13 cm. Det täckande tuschet medgav att tecknarna kunde använda sig av vita partier, medan ristningen i det svarta blir just svarta streck vid framkallningen i fotolabbet.
Ett 60-tal serietecknare hann bli avporträtterade innan Polaroid lade ned tillverkningen av filmmaterialet. Samtliga porträtt är bearbetade av respektive tecknare.
Magnus Sjöbleke
Foto: Christer Järeslätt
Egen finansiering var inget hinder. Rögle konsthall är den senaste tidens mest intressanta kulturyttring i skåneregionen
Gertrud
Alfredsson och Lone Larsen driver sedan ett och sett halvt år tillbaks en konsthall i Rögle, utanför Ängelholm.
Gertrud Alfredsson öppnade konsthallen 2008, snart kom Lone Larsen in i projektet. Denna finansieras nu med egna medel, vilket det finns fördelar med. Det går att vara radikal och mer personligt urval kan tillåtas.
- Den har ett hjärta och en själ, säger Gertrud.
I en plåtbyggnad i en ort full av historia, med ekon av sportframgångar och med traditioner från tegeltillverkningen finns förutsättningar för att bygga en av södra sveriges mest intressanta konstsatsningar just nu.
Sista söndagen i varje månad ges bruncher vilka har skapat en plattform för nätverksbyggande och för vänner att träffas. Vid bruncherna ingår ett framträdande av något slag, som musik, poesi och, vilket nu planeras, en tårttävling som troligen kommer att prägas av estetisk spänning.
Utställningarna har varierat, men kommer oftast ur det rika nätverk, ur vilket båda konstnärerna har i det närmsta outtömliga resurser.
Våren 2008 hyrde Gertrud Alfredsson ateljé med Bo Weberg och de etablerade ”Ängelholms konsthall för en dag”.
- Många kände sig hotade av initiativet, säger Alfredsson
Ur händelsen har den nu aktiva och dynamiska platsen utvecklats.
I början visades Gertrud Alfredssons måleri. Sedan kom ” Multipler”. Den nu aktuella utställningen är Barbro Hemer. Inte sällan finns utrymme för nyinlagda initiativ som endagsutställningen med Martin Svansjö, en konstnär som är inspirerad av arkitekturhistorien.
” Jag valde en väldigt dyr atelje när jag flyttade till Rögle, det var mycket yta, en industribyggnad, jag märkte att det här kunde vara en konsthall”.
Gertruds konstnärsbana präglas av dynamisk aktivitet, detta är bara en av hennes ganska överaskande aktiviteter.
- Platsen är viktig, det är en outforskad plats, det är en liten ort, människor bor där, de har ett liv här, berättar konstnären som numera också blivit konsthallsföreståndare.
Kulturlivet i Skåne är i stark utveckling. En jämförelse som gjorts av en besökare och vän till konstnärerna är att liknande kan hittas på ställen som Beijing, eller i Berlin. Det som är självklart där är verkligen inte självklart i Sverige
Gertrud Alfredsson blev utbildad på Forum i Malmö och kände sig aldrig hemma i 80-talet.
”Det var för mycket kommers, för mycket skrivbord”.
90-talet blev en befrielse. Ändå hittar man det postmodernt färgade synsättet hos målaren. Det låga får samma värde som det höga.
Konsthallen slår visserligen igen några månader från december (efter tårttävlingen), därefter kommer den att öppnas igen.
Foto: Gertrud Alfredsson
Josefine Axelsson i slutfasen av offentliga arbetet ”Mammas skor”
Under Egyptens dynastier innebar kulten av de döda ett uppsving för skulpturen. I neolitisk och i paleolitisk tid formades gudar, eller det villebråd man ville nedlägga, i lera, sten, benknotor och trästycken.
Skulptur har i alla tider haft betydelse som ett sammanhållande kitt i samhället. Materialen har varit många och betydelsen för att knyta samman individerna till kollektivet har varit tydlig.
Josefine Axelssons skulpturer anknyter till forntidens starka traditioner i det att de bär ett innovativt och dynamiskt förhållningssätt gentemot materialet och ämnena.
