BAKOM DEN SKENBARA YTAN
FÄRGYTAN SPRICKER OCH REPARERAS – SPÅR UPPSTÅR
”Jag använder tejp och armeringsnät”
Ibland, stannar spåren kvar.
Processen ger uttrycket, meningen finns i själva händelsen.
”Tavlan ger själv något.”
(Martin Svansjö, om det måleri han visade 19 augusti 2009 på Rögle Konsthall)
Klusterartade, skenbara batikmålningar, i vilka tejpbitar och uppsplittringar av formelementen verkade vara det centrala i hela endagsutställningen. Batiken blev dock skenbar. Vid närmare betraktande och efter ett samtal med konstnären uppenbarade sig faktumet att detta gällde måleri med en precision och tydlighet, Processkonst – får jag reda på.
Brunchen på Rögle konsthall sista söndagen i augusti månad innehöll rockoperaföreställningen När Sven blev lämnad ensam, av Stina Sturesson och Martin Karlqvist samt en endagsutställning av Martin Svansjö.
Vissa målare i historien låter var och en besvara de stora frågorna. Med klusterartade upprepningar, rik användning av tomma ytor (också de skenbara) kan jag uppleva detta som en floating tank, en plats för tankarna att få vila i.
Den kreativitet som står att finna i Martin Svansjös bildvärld kan lätt uppfattas som en möjlighet till andning, till behövlig paus.
Om man vill så kan den dock föra tankarna till motsatsen – närvaro av egen mental verksamhet.
Det fanns någonting bakom det slumpvisa.
Står vi inför batikfärgade tyger och färdiga mönster?
Är i själva verket varje form noggrant framtagen under medveten avvägning?
I denna konst har grunderingen, gjord på harlim och krita, samt andra traditionstyngda material som blyerts och bläck, särskilt utrymme.
Bitar av duken har förblivit omålade.
Därefter växer olika mönsterbildningar fram.
Gränserna är viktiga, varför ramar som innesluter kompositionerna är en betydelsefull faktor.
”Ett flintaföremål samsades exempelvis med en nutida plastleksak”
I Rögle fanns även tredimensionella assemblage vilka hade sammansatts av radikalt olikartade artefakter. Ett flintaföremål samsades exempelvis med en nutida plastleksak. Summan av dem är egentligen inte konstigare än att plast och flinta är ”två sidor av samma mynt”. I vår tid ersätts flintan av plasten.
Materialen är av betydelse för denne målare, texturerna och det uttryck som varje material ger, tas tillvara.
Ett klarsynt, spännande överraskningsmoment uppstår i en tid då konstvärlden blivit institutionaliserad och skapat sina egna, färdiga regler. Men det är också naivt och lekfullt, ytorna är bearbetade i en målarprocess, som är en målsättning i sig.
Text: Magnus Sjöbleke
Foto: Gertrud Alfredsson och Magnus Sjöbleke
