BAKOM DEN SKENBARA YTAN

”Jag använder tejp och armeringsnät”
Ibland, stannar spåren kvar.
Processen ger uttrycket, meningen finns i själva händelsen.
”Tavlan ger själv något.”

(Martin Svansjö, om det måleri han visade 19 augusti 2009 på Rögle Konsthall)

Klusterartade upprepningar

Klusterartade, skenbara batikmålningar, i vilka tejpbitar och uppsplittringar av formelementen verkade vara det centrala i hela endagsutställningen. Batiken blev dock skenbar. Vid närmare betraktande och efter ett samtal med konstnären uppenbarade sig faktumet att detta gällde måleri med en precision och tydlighet, Processkonst – får jag reda på.

Brunchen på Rögle konsthall sista söndagen i augusti månad innehöll rockoperaföreställningen När Sven blev lämnad ensam, av Stina Sturesson och Martin Karlqvist samt en endagsutställning av Martin Svansjö.

Klusterartade upprepningar

Vissa målare i historien låter var och en besvara de stora frågorna. Med klusterartade upprepningar, rik användning av tomma ytor (också de skenbara) kan jag uppleva detta som en floating tank, en plats för tankarna att få vila i.
Den kreativitet som står att finna i Martin Svansjös bildvärld kan lätt uppfattas som en möjlighet till andning, till behövlig paus.
Om man vill så kan den dock föra tankarna till motsatsen – närvaro av egen mental verksamhet.

”Det fanns någonting bakom det slumpvisa”

Det fanns någonting bakom det slumpvisa.
Står vi inför batikfärgade tyger och färdiga mönster?
Är i själva verket varje form är noggrant framtagen under medveten avvägning?

I denna konst har grunderingen, gjord på harlim och krita samt andra traditionstyngda material som blyerts och bläck, särskilt utrymme.
Bitar av duken har fått vara omålade, därefter växer olika mönsterbildningar fram.
Gränserna är viktiga, varför ramar som innesluter kompositionerna är en betydelsefull faktor.

”Ett flintaföremål samsades exempelvis med en nutida plastleksak”

I Rögle fanns även tredimensionella assemblage vilka hade sammansatts av radikalt olikartade artefakter. Ett flintaföremål samsades exempelvis med en nutida plastleksak. Summan av dem är egentligen inte konstigare än att plast och flinta är ”två sidor av samma mynt”. I vår tid ersätts flintan av plasten.

Materialen ger struktur

Materialen är av betydelse för denne målare, texturerna och det uttryck som varje material ger, tas tillvara.
Ett klarsynt, spännande överraskningsmoment uppstår i en tid då konstvärlden blivit institutionaliserad och skapat sina egna, färdiga regler. Men det är också naivt och lekfullt, ytorna är bearbetade i en målarprocess, som är en målsättning i sig.

2003 gjorde Svansjö en scenografi för en teatergrupp. Fyra våningar byggdes upp inne i en kyrka av materialet skidsäkerhetsnät. Scenografin var en del av ett projekt som hette Die lange nacht der tolerantz och skapades av Martin Svansjö och Mario Höber. Själva teatern ingick i kulturhuvudstadsåret i Graz. En del i ett forskningsprojekt om religiös tolerans vilken kyrkan presenterade.
Loopade ljudslingor på analoga kassettband, ljud som kom ur lådor, är ett annat exempel på att materialet i sig har central betydelse i hans konst. Som en del av BO-01-paviljongen i Helsingborg, var ljudkollaget/installationen utplacerad som en del av H99:s informationsområde.

Golden Gate & Sillamacka

På endagsutställningen i Rögle konsthall finns även något han kallar 3d-collage. De står i motsats till de många målningarna. De skall inte förväxlas av några verk i tekniken kollage, bl.a. ett med bron Golden gate och en sillsmörgås samt ett annat med en sillsmörgås.

Bland de fina 3d collagen fanns ett verk med en flintyxa och ett klistermärke från en arabisk kakburk, samt ett plastmärke, på vilket Gorbatjov figurerar, på den tiden som Sovjetmakten alltid tog bort hans födelsemärke. Märket var placerat i en påse med titeln: ”bifogade silokongummislangar skall placeras på ledarna”.

”Jag har med mig kopplingar till Bauhaus i någon mån via mitt samlande”

-Jag har med mig kopplingar till Bauhaus i någon mån, via mitt samlande, säger Martin.
”I övrigt känns den skolan ganska överspelad”. (Min fråga angående skolan i Weimar besvaras). Sovjetkommunismen bröt med modernismen på 1930-talet. Senare (på 1960-talet) återtogs Bauhaus, men man övertolkade då det socialistiska innehållet”, förklarar han. I samlingen ingår bland annat föremål från Nordkorea och från det forna östblocket.

Martin Svansjö refererar ibland till arkitekturen, vilken är det arbete han huvudsakligen får sin inkomst av.
Arbetet med arkitektur är kringgärdat av ramar och regler, det blir inspirerande att hitta egna ramar i konsten. De noggranna presentationsformerna är tacksamma att använda eller förändra och anpassa till det rent konstnärliga arbetet. Att tänka på ”att det skall fungera på olika avstånd” är genomgående.
Detaljeringsgrad kallas det i arkitekturen.

”Hobbexkatalogens avsaknad av layout räcker ganska långt om man är 10 år och det räcker ganska långt om man är 38″

”Färgytan spricker och repareras. Spår uppstår. Befintliga målartraditioner, okända världar. Hobbexkatalogens avsaknad av layout räcker ganska långt om man är 10 år och det räcker ganska långt om man är 38”

Hobbex

Vad Hobbex med detta att göra, kan man undra, förmodligen ingenting; ändå såg jag som artikelförfattare en egendomlig, påträngande Hobbexkoppling – en koppling som inte kunde göras ogjord, av någon uppdykande, angelägen, anledning.
Hobbex personifierar kanske ett behov av att skapa själv med hjälp av enkla verktyg som katalogen tillhandahåller. Att Hobbex som begrepp och kultur, kanske når djupare ner i vår kultur än vad vi anar.

Reflektionerna låter sig inte vänta. Samhället lastar stress och händelseöverdrifter över medborgaren dagarna i ända, kan detta måleri vara något av en motsats?
Vem vet?, framtiden får utvisa det.

Det märks att Martin Svansjö har ena foten i arkitekturens mylla.
I den jordmånen utvecklar sig dels sociologin men dessutom fästs en naturlig vikt vid hantverk och materialets betydelse för uttrycket.

Vi lever i en tid då konstvärlden blivit institutionaliserad och skapat färdiga regler för en skenbarhet som mer och mer liknar ett förvanskat veckotidningsleende.

Man hittar någonting bakom det man ser och hör i Lundakonstnärens målningar på konsthallen. Så är det även med andra verk av Svansjö, rumsliga gestaltningar, ljudsammanställningar som ofta har anknytning till arkitektur och sociala byggen i vårt samhälle.

Text: Magnus Sjöbleke
Foto: Gertrud Alfredsson och Magnus Sjöbleke